cocoslinnea

Ingen annan än mamma och simon (och några random på flygplatsen) har sett mig såhär. Så förtvivlad och panikslagen. Tårarna sprutar och jag kan knappt andas. Huvet dunkar, händerna skakar, näsan rinner och det blir svårt att se. Ingen annan har sett mig såhär, och kommer nog aldrig göra det heller. Men det är nästan så att jag hoppas att några lärare får det nångång, att de får se hur det egentligen är när jag kommer hem.

Hon tror att jag ska komma ihåg det jag läste för ett halvår sen?! Och dessutom dra egna slutsatser och skriva det jag tyckte var mest anmärkningsvärt? "Men du kan ju inte snubbla på mållinjen såhär. Om det är lite jobbigt nu får du njuta desto mer när det är lov" MY ASS